Årets alumn om vägen till Nobelpriset

När Svante Pääbo fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin förra hösten gick livet in i en mer intensiv fas – med massor av förfrågningar och inbjudningar.

– Jag säger nej till enormt många saker som jag för ett par år sedan gärna hade tackat ja till, konstaterar han.

– Det är ett kulturellt fenomen att Nobelpriset får så mycket uppmärksamhet jämfört med andra priser. Det känns lite konstigt att jag aldrig mer kommer att kunna hålla ett föredrag utan att den som presenterar mig påpekar att jag har fått ett Nobelpris. På något sätt blir det här priset en del av beskrivningen av en person.

Började med ryska

Allting började vid Uppsala universitet, där han tillbringade sin ungdom från år 1975 till 1986. Han började med ryska och öststatskunskap under militärtjänstgöringen som tolk. Sedan följde egyptologi, medicin och en doktorsavhandling inom cellbiologi.

Är det något av det du lärde dig som du har haft särskilt stor nytta av?
– På sätt och vis lärde jag mig allting här, egyptologi, människans biologi på medicinutbildningen, den då nya molekylärgenetiken där man var i framkant på Wallenberglaboratoriet där jag doktorerade. Det är det jag fortfarande håller på med.

Svante Pääbos första möte med Uppsala universitet var Gustavianum, dit han kom för att tentera kurser i egyptologi. Då gick han fortfarande på gymnasiet och studerade egyptologi på Kvällsuniversitetet i Stockholm.

– Jag tenterade kurserna för Torgny Säve-Söderbergh som var professor i egyptologi, men var inte inskriven vid universitetet. Han sparade resultaten i sin skrivbordslåda och sedan fick jag det inskrivet i tentamensboken när jag blev student.

Trivdes med patienterna

Studierna i egyptologi blev inte riktigt vad han tänkt, vilket ledde till något av en kris. Han bestämde sig till sist för att läsa medicin istället.

– Jag tänkte att jag kan ju börja och sedan kan jag alltid ändra mig om det inte passar.

Målet var egentligen att börja forska men han upptäckte att han trivdes bättre än han trott med att träffa patienter på de kliniska kurserna.

– Jag fann att det är ett oerhört privilegierat jobb att vara läkare. Man får träffa alla människor i samhället. Om man är en bra doktor så intresserar man sig dessutom för hur de lever och har det också, lite som prästen förr i tiden.

Detta ledde fram till en andra kris. Skulle han satsa på forskningen eller skulle han gå klart utbildningen?

– Då tänkte jag igen att jag kan ju alltid doktorera och komma tillbaka sedan. Därvidlag är det fortfarande. Jag vet inte hur länge man får göra studieuppehåll, säger han med ett skratt.

Kombinerade egyptologi och medicin

Det som hände sedan var början på det forskningsspår som ledde fram till Nobelpriset i medicin år 2022. Svante Pääbo kombinerade intresset för egyptologi med de nyvunna kunskaperna i molekylärgenetik.

– När jag doktorerade var det rätt så nytt att man kunde klona dna i bakterier. Eftersom jag visste att det fanns tusentals mumifierade människor och djur i egyptologiska samlingar låg det rätt nära till hands att tillämpa det på dem.

Till att börja med var det en hobbyverksamhet på kvällar och veckoslut, som han höll hemlig för sin handledare Per Peterson på Wallenberglabbet.

Material från mumier

Med hjälp av dåvarande professorn i egyptologi, Rostislav Holthoer, experimenterade Svante Pääbo med material från mumier, först från Victoriamuseet i Uppsala och sedan från ett museum i Berlin.

– Jag kunde påvisa, med mikroskopi och färgningar, att det fanns dna i cellkärnorna i en mumie från Berlin. Jag klonade också lite mänskligt dna från mumien. Under de följande åren stod det dock klart att kontamination med mänskligt dna är ett stort problem så de dna-sekvenserna kom säkert från någon museikurator eller från mig själv. Men en stor fråga var om mumien verkligen var gammal, för det förekommer förfalskade mumier.

Då var det återigen väldigt bra att vara på ett universitet där expertis inom många olika områden finns samlad. Han kunde helt enkelt promenera över till Ångströmlaboratoriet där professor Göran Possnert daterade mumien med kol 14-metoden och fastställde att den var 2 300 år gammal.

– Det här är ett exempel på hur det vid ett komplett universitet är möjligt att enkelt göra interdisciplinär forskning, säger Svante Pääbo.

Tvärvetenskap är grunden

Och så har det fortsatt i hans händelserika forskarliv, med forskning i Zürich, Kalifornien och München innan han 1997 var med och startade det nya Max Planck-institutet i Leipzig. I hans forskning om människans ursprung är tvärvetenskapligt samarbete själva grunden.

– Vi är helt beroende av paleontologer och arkeologer som hittar sakerna och ofta formulerar frågeställningar. Men vi är också beroende av utvecklingen inom molekylärgenetik där vi anpassar och utvecklar metoder för att övervinna de tekniska problem man har när man sysslar med gammalt dna.

Har du någon favoritplats i Uppsala?
– Gustavianum var för mig en väldigt viktig plats. Dit kom jag ju redan som gymnasist när jag tenterade egyptologi och det var en stor upplevelse. Men sedan är ju hela Uppsala – Ackis, Wallenberglabbet och BMC – något av min hemmiljö fortfarande, säger Svante Pääbo.

Annica Hulth