Bo Stenerlöw – Strålningsbiologi och DNA-reparation

Vår forskning fokuserar på cellulära och molekylära effekter av joniserande strålning. Vi studerar cellens försvarssignalering och reparation av DNA-skador och målet är att vår forskning på sikt leder till mer effektiv tumörbehandling och färre biverkningar.

Joniserande strålning används inom diagnostik och tumörbehandling och är ett viktigt verktyg i modern sjukvård. Vid tumörterapi dödas cancercellerna i huvudsak på grund av att strålningen ger akuta skador på DNA.

Den mest allvarliga DNA-skadan är dubbelsträngsbrott, där båda DNA-strängarna gått av, något som kan förhindra att cellen delar sig. Cellerna, inklusive cancercellerna, har dock väl utvecklade försvarssystem som kan reparera de flesta DNA-skadorna.

Vår forskning syftar till att förstå hur cellens försvarssignalering fungerar och hur olika reparationssystem kan påverkas eller stängas av.

Teckning som illustrerar en dna-sträng som lagas genom att ändarna modifieras och sedan sätts ihop.

Schematisk bild av hur dubbelsträngsbrott (DSB) på dna kan repareras.

Faktorer som påverkar DNA-reparationen

Reparation av DNA-skador är fundamentalt för cellens överlevnad och en ökad kunskap om mekanismer i DNA-reparationen kan på sikt få klinisk betydelse. De komplexa nätverken av reparationsproteiner och relaterade regulatoriska proteiner utgör en betydande grupp av potentiella måltavlor för utveckling av mer effektiva kemo- och strålterapeutiska strategier vid behandling av maligna tumörer.

I flera forskningsprojekt studerar vi hur cellen hanterar dubbelsträngsbrott och andra DNA-skador. Vi undersöker hur olika typer av läkemedel påverkar reparationen och vi försöker förstå funktionen av proteinerna som är inblandade i reparationen samt hur olika reparationssystem samverkar eller konkurrerar. Vi utvecklar också nya metoder för att studera DNA-skadorna och reparationssystemen.

I ett av projekten studerar vi läkemedel och inhibitorer som gör tumörceller mer känsliga för strålning. Tanken är att om man specifikt kan göra tumörcellerna mer strålningskänsliga kan detta leda till förbättrad terapeutisk effekt och mindre biverkningar och skador på normalvävnad.

Mikroskopibild av en cellkärna som färgats blå och där dubbelsträngsbrott ses som röda prickar.

Mikroskopibild av en cellkärna (blå) som bestrålats med gammastrålning och och där dubbelsträngsbrotten ses som röda prickar.

Effekter på hjärnans utveckling

I sjukvården, vid strålterapi av hjärntumörer, exponeras hjärnan för joniserande strålning och en särskilt känslig grupp är barn som riskerar få reducerad kognitiv förmåga i vuxen ålder.

Detta projekt syftar till att undersöka neurotoxiska effekter orsakade av exponering för joniserande strålning under en känslig period i hjärnutvecklingen. I ett experimentellt modellsystem undersöks även samexponering för strålning och ämnen som verkar på olika delar av hjärnans signalsystem.

Läs mer om våra forskningsprojekt (på engelska)

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

Uppsala universitet på facebook
Uppsala universitet på Instagram
Uppsala universitet på Youtube
Uppsala universitet på Linkedin