Akademisk frihet kräver lagstöd och ekonomiska resurser

Högre utbildning och forskning kräver ett vidsträckt utrymme av frihet. Med ”frihet” menar jag frihet från otillbörlig styrning av exempelvis politiken, marknaden eller andra ideologiska organisationer, aktörer i vars intresse det kan ligga att uppmärksamma eller beskriva världen eller företeelser på annat sätt än det finns vetenskapliga belägg för. Den självklara utgångspunkten är att vi vid våra universitet och högskolor utan oro för eventuella konsekvenser fritt ska kunna forska och undervisa om saker som för utomstående kan uppfattas vara oviktiga eller rent av kontroversiella.

Vad innebär då akademisk frihet? I en ofta citerad definition fastslås att akademisk frihet är ”friheten att bedriva forskning, undervisa, tala och publicera, i enlighet med normer och standarder för vetenskaplig undersökning, utan ingripanden eller påföljd, vart än sökandet efter sanning och förståelse leder” (UN Global Colloquium of University Presidents 2005). I denna definition kopplas den akademiska friheten enbart till den individuella nivån men uppmärksamhet bör även riktas mot den institutionella nivån. I litteraturen knyts nämligen begreppet akademisk frihet dels till institutioner (lärosäten), dels till individer.

Den individuella friheten måste emellertid förstås i sitt institutionella sammanhang. Akademisk frihet är inte ett privat privilegium för enskilda personer, utan handlar om att man som forskare och lärare i sin verksamhet underkastar sig vetenskapliga värderingar och normer för att bidra till god forskning, undervisning och andra former av kunskapsspridning. Institutionell autonomi och individuell akademisk frihet ses som ömsesidigt beroende, dvs. institutionell autonomi är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för individuell akademisk frihet.

Vilka institutionella arrangemang krävs då för att tillförsäkra den akademiska verksamheten ett reellt oberoende? Två avgörande parametrar är att verksamheten har lagstöd – helst grundlagsstöd – och tillräckligt med ekonomiska resurser. Detta är också något som understryks i internationella rättsakter och överenskommelser om universitets och högskolors ställning. Stödet i den svenska lagstiftningen för de statliga lärosätenas rätt till självstyre är emellertid mycket svagt, det saknas formell reglering om institutionell autonomi för de statliga lärosätena. Detta uppmärksammas i en studie där bland annat den rättsliga regleringen av lärosätenas institutionella autonomi jämfördes mellan samtliga EU-länder inklusive Storbritannien i vilken Sverige hamnade på 26:e plats av 28 (Karran m.fl. 2017).

En i sammanhanget försvårande omständighet i det svenska fallet är att de universitet och högskolor som drivs i statlig regi (majoriteten) formellt är en del av den offentliga organisationen av förvaltningsmyndigheter. Just detta står ut i internationella jämförelser, och utgör en viktig delförklaring till varför Sverige hamnar långt ned vad gäller institutionell autonomi jämfört med övriga EU-länder.

Hur kommer det sig att majoriteten svenska lärosäten överhuvudtaget hamnat i kategorin statliga förvaltningsmyndigheter, dvs. fått samma juridiska person som staten? Detta på många sätt märkliga faktum har aldrig blivit föremål för ordentlig diskussion, och när jag närmare granskat detta kan jag konstatera att det inte heller är resultatet av ett välövervägt principiellt beslut av våra styrande politiker.

Det som har hänt är att den självständighetskrävande akademiska verksamheten vid våra universitet och högskolor utan principdiskussion över tid har tillåtits glida in i ett lydnadsförhållande under statsmakten, och där den politiska och byråkratiska förståelsen för den reella innebörden av vad en fri akademi är successivt överskuggats av denna institutionella svaghet.

Men hur ser det då ut vad gäller den individuella friheten? För närvarande är enbart forskningens frihet grundlagsreglerad och denna reglering infördes så sent som 2010. Någon motsvarande grundlagsreglering av den högre utbildningens frihet finns inte. Sedan 2021 har det emellertid införts en skrivning i högskolelagen att som en allmän princip ska gälla att i högskolornas verksamhet ska den akademiska friheten främjas och värnas. Här åläggs alltså lärosätena uppdraget att verka för akademisk frihet, medan staten å sin sida inte förbinder sig till något i denna väg. Även vad gäller denna individuella nivå av akademisk frihet hamnar Sverige långt ned i tabellen av de länder som ingår i Karran m.fl. studie (2017).

Visserligen har vi i svensk grundlag ett allmänt uttalande om akademisk frihet för forskningen, men det faktum att den högre utbildningen inte omfattas jämte den knappa formuleringen i grundlagen om forskningens frihet drar sammantaget ned betyget. Det var bara ett område som Sverige kom hyfsat väl ut i den jämförande studien av akademisk frihet: Benägenheten att signera internationella rättsakter och överenskommelser om att skydda den akademiska friheten. I övrigt blir det alltså underkänt.

Shirin Ahlbäck Öberg, professor vid statsvetenskapliga institutionen

Källor:

Ahlbäck Öberg, Shirin (2023). Om akademisk frihet. SULFs skriftserie XLIII, Sveriges universitetslärare och forskare.

Karran, Terence, Beiter, Klaus & Appiagyei-Atua, Kwadwo (2017). ”Measuring Academic Freedom in Europe: A Criterion Referenced Approach”, Policy Reviews in Higher Education 1(2) s. 209–239.